sweetmoment.blo.gg

En bättre riktning

Publicerad 2016-06-05 11:11:17 i om mig, tänkvärt/åsikter, vardagsliv,

Om jag har träningsvärk idag? Jo tack. Armarna mina är döda som aldrig förr, vilken skön känsla. Älskar att bli starkare i både kropp och sinne, att känna mig friskare, att må bra. Jag kommer längre och längre ifrån hetsen att vilja bli smalsmalsmal och istället har jag nått viljan att vara hälsosam och välmående. Skillnaden är enorm - det är två helt olika vägar och jag är glad att de steg jag nu tar leder mig i rätt riktning.

Att ha gått från att hoppa över måltider till att äta hälsosamt, från att vara ute och springa trots att det kändes horribelt när energin inte fanns till att njuta av träning - både på dansen och på gymmet, från att vara svag till att bli starkare för varje dag, från att helt och hållet förbjuda mig från att äta snacks (och må jättedåligt och hata mig själv om jag gjorde ett undantag) till att förstå att balans är viktigt och att onyttigt då och då är bra för själen om inte annat. Jag är stolt över min vändning och är jättetacksam över att jag har vänner i min närhet, som utan att själv ens veta om det, motiverar och pushar mig i rätt riktning. Tack tack tack, till både er och till mig själv! 

Du behöver inte vara bra för att börja, men du behöver börja för att bli bra!

Publicerad 2015-10-21 23:21:00 i dans, om mig, tänkvärt/åsikter,

För några timmar sedan stötte jag på ett inlägg av Bella Malekian där det huvudsakligen stod att hon nu officiellt är en föreläsare. Först och främst blev jag helt till mig av lycka för jag känner nog ingen som kan inspirera på sättet som Bella kan och dagligen gör. Min andra tanke var hur tacksamma de personer hon kommer att föreläsa för kommer att bli, både över allt klokt hon har att säga men också av att bara träffa henne och få ta del av den positiva energi som hon alltid omringar en med. Varför jag tar upp detta är egentligen inte för att berömma Bella, även om hon med sitt varma hjärta och ständiga engagemang förtjänar all världens beröm, utan för att tacka henne... samt för att berömma mig själv!
 
"Dagligen har jag elever som vill ge upp, det kan vara ett litet danssteg de inte sätter och plötsligt kryper den här hemska känslan upp av att man inte räcker till, att vägen är så himla lång att gå och att man rent ut sagt är oduglig." Så löd den mening i inlägget som gick rakt in i min själ och klistrade sig fast. Jag förstår den där känslan, fullt ut. Jag vet hur det känns att känna sig som den mest värdelösa personen i världen när man står där i salen och ser hur alla andra verkar förstå, alla utom en själv då förstås. Man känner sig hopplös! Vad jag tidigare gjorde efter en klass där jag känt så var att gå hem och må horribelt över mina prestationer. Jag klankade verkligen ner på mig själv över hur dåligt jag gjort ifrån mig. Kändes det bättre då? Nej. Kändes det bättre nästa gång jag befann mig på samma klass och skulle utföra samma steg? Nej. Att komma tillbaka med inställningen att jag inte skulle klara det gjorde självklart att det inte gick bra då heller. När steget såg katastrof ut stod jag bara stilla, ville att tiden skulle gå fort och att vi skulle gå vidare. Istället för att traggla steget och koreografin tills jag satte det, ville jag alltså bara sjunka under jorden. 
 
La ni märke till att jag skrev "tidigare" i meningen där jag började berätta om hur jag hanterade sådana situationer? Det är för att det numera inte längre är så jag hantarerar dem och det är något jag har kommit underfund med så sent som nu. Vad jag säger är inte att jag plötsligt kan alla danssteg i världen, utan snarare att jag har chansen att lära mig dem om jag vill. Även om jag har otroligt mycket lättare för att ta in nya koreografier samt lära mig nya steg så stöter jag ständigt på sådant som jag inte kan. Istället för att stå stilla och se dum ut försöker jag nu att fokusera på en detalj i taget tills jag sätter steget. Det är inte alltid att det är första klassen, eller ens andra, som jag lär mig det där svåra steget som ser så orättvist enkelt ut när läraren utför det - men det kommer. Jag vågar numera ta plats, dansa och ha kul trots att jag inte är hundra procent säker på vad jag gör. Som Bella brukar säga så ser det faktiskt bättre ut att gå "all in" än att stå still och tydligt visa att man inte förstår, dessutom är det tusen gånger roligare och för varje gång ser det bara bättre och bättre ut. Senast igår hände det mig att jag satte ett steg som jag från början inte kunde få till alls och känslan jag fick då var underbar inifrån och ut. En annan stor skillnad från tidigare är att jag numera går hem med ett leende på läpparna, oavsett om det gått bra eller mindre bra på dansen. Så länge jag själv vet med mig att jag har gjort mitt bästa så är jag nöjd och vetskapen om att morgondagen väntar runt hörnet med nya utmaningar att ta sig an är därmed inte längre en skrämmande tanke.  
 
Min positiva utveckling har jag, förutom mina pushande vänner, ingen mindre än Bella att tacka för. Denna gudomliga människa har sett mig, trott på mig och stöttat mig från dag ett och det har tagit mig dit jag är idag. Alla utmaningar, pushande ord och den kritik hon har givit mig har fått mig att växa, både inom dansen och som människa. All inspiration, kärlek och respekt hon visat, likaså. Det är dock inte för än på senare tid som jag vågat lyssna och ta åt mig av Bellas ord på riktigt, så det hade heller inte varit möjligt om det inte vore för att jag valde att istället se misslyckanden som en del i processen för att utvecklas. Jag är stolt över mina prestationer, jag är tacksam över allt Bella dagligen gör för mig & andra och jag är lycklig att jag genom Malmö Dansakademi inte bara funnit mitt andra hem, inrett med människor jag älskar, utan att jag också har hittat mig själv!

5 om mig som liten

Publicerad 2015-09-25 10:39:00 i om mig,

- Jag frös alltid om mina knän när jag var liten och hade därmed allid långbyxor under allt
- Hade jättekort och lockigt hår tills det en dag var hur långt som helst
- Älskade att ta ansvar och att vara ordentlig
- Avskydde att gå långt.. gnällde alltid till mig en plats på mammas axlar
- Jag pratade jättebred skånska, haha! 

Om

Min profilbild

Molly Fredin, 97 var året jag föddes. Bosatt och uppväxt i Malmö. Mina planer inför framtiden är osäkra men för tillfället läser jag samhälle med inriktning beteendevetenskap. Jag är en riktig tänkare som funderar på allt mellan himmel och jord, jag andas dans, älskar att fotografera, är förälskad i Håkan Hellströms texter och är för det mesta väldigt glad. Jag är beroende av dancehall, koffein, katter och brunbrända ben. Kikar ni in här då och då får ni ta del av mina tankar, min vardag, musik jag gillar, bilder, en hel del dans och lite annat som dyker upp i huvudet medan fingrarna touchar tangenterna!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela