sweetmoment.blo.gg

När jag är ute och träffar nya människor brukar jag jämt få höra 'va, är du verkligen 97:a?' och 'du skojar, du måste vara äldre'. Jag vet inte om det beror på mitt utseende, eller på hur jag beter mig. För något jag vet är att så länge jag kan minnas har jag alltid varit väldigt mogen för min ålder. Jag har alltid tagit ansvar, både för mig och andra. Alltid känt en viss skyldighet till att se till att alla mår bra. Redan sedan jag var liten minns jag att när jag var hemma hos mina vänner och t.ex skulle iväg och handla var det jag som fick ha ansvar för pengarna, eftersom 'kompisen', vem det nu var, 'skulle tappa pengarna om h*n hade ansvar för dem, var vad föräldrarna sa. Det är klart att jag kände mig stolt. Det har fortsatt så, och fortfarande känner jag att jag alltid har ett stort ansvar, som att folk räknar med det. Självklart är jag glad över att så många litar på mig så mycket, för det ska ni göra. Många kommer till mig och berättar om sina problem och saker som har hänt, även människor jag inte känner skriver till mig och ber om hjälp. jag älskar att finnas för folk, så det är klart att jag ställer upp. enda problemet är att jag ibland blir knäckt över att folk räknar med att jag alltid är glad, för att jag är stark nog att hjälpa andra. Men ibland är det bara ett sätt att undvika mina egna problem. Jag hjälper mer än gärna andra, men ibland känns det som att ingen förstår att jag också kan vara ledsen ibland. Och det här med att ta ansvar, eftersom alla verkar lita på att jag ska göra allt bra och ta hand om saker, mig själv och andra så har jag ibland bara lust att skita i allas förväntningar. göra fel, så fel, med mening. bara för att jag inte orkar kämpa med allting, göra saker så bra som möjligt när det känns som att det inte tjänar något till. är det någon som känt såhär? som att man både älskar och hatar hur alla upplever en? det blev en ganska rörig text, förstår knappt själv hur jag menar. men i alla fall, jag tror ni förstår vad jag vill ha ut av den. man bör tänka på vad ett leende kan dölja, och dessutom tänka på att personer inte alltid kan leva upp till andras förväntningar. det är ibland ganska jobbigt att kämpa så hårt man kan för att ingen ska bli besviken.. man kan nog faktiskt inte göra alla glada samtidigt? eller kan man?

 

xxx molly