Du behöver inte vara bra för att börja, men du behöver börja för att bli bra!
För några timmar sedan stötte jag på ett inlägg av Bella Malekian där det huvudsakligen stod att hon nu officiellt är en föreläsare. Först och främst blev jag helt till mig av lycka för jag känner nog ingen som kan inspirera på sättet som Bella kan och dagligen gör. Min andra tanke var hur tacksamma de personer hon kommer att föreläsa för kommer att bli, både över allt klokt hon har att säga men också av att bara träffa henne och få ta del av den positiva energi som hon alltid omringar en med. Varför jag tar upp detta är egentligen inte för att berömma Bella, även om hon med sitt varma hjärta och ständiga engagemang förtjänar all världens beröm, utan för att tacka henne... samt för att berömma mig själv!
"Dagligen har jag elever som vill ge upp, det kan vara ett litet danssteg de inte sätter och plötsligt kryper den här hemska känslan upp av att man inte räcker till, att vägen är så himla lång att gå och att man rent ut sagt är oduglig." Så löd den mening i inlägget som gick rakt in i min själ och klistrade sig fast. Jag förstår den där känslan, fullt ut. Jag vet hur det känns att känna sig som den mest värdelösa personen i världen när man står där i salen och ser hur alla andra verkar förstå, alla utom en själv då förstås. Man känner sig hopplös! Vad jag tidigare gjorde efter en klass där jag känt så var att gå hem och må horribelt över mina prestationer. Jag klankade verkligen ner på mig själv över hur dåligt jag gjort ifrån mig. Kändes det bättre då? Nej. Kändes det bättre nästa gång jag befann mig på samma klass och skulle utföra samma steg? Nej. Att komma tillbaka med inställningen att jag inte skulle klara det gjorde självklart att det inte gick bra då heller. När steget såg katastrof ut stod jag bara stilla, ville att tiden skulle gå fort och att vi skulle gå vidare. Istället för att traggla steget och koreografin tills jag satte det, ville jag alltså bara sjunka under jorden.
La ni märke till att jag skrev "tidigare" i meningen där jag började berätta om hur jag hanterade sådana situationer? Det är för att det numera inte längre är så jag hantarerar dem och det är något jag har kommit underfund med så sent som nu. Vad jag säger är inte att jag plötsligt kan alla danssteg i världen, utan snarare att jag har chansen att lära mig dem om jag vill. Även om jag har otroligt mycket lättare för att ta in nya koreografier samt lära mig nya steg så stöter jag ständigt på sådant som jag inte kan. Istället för att stå stilla och se dum ut försöker jag nu att fokusera på en detalj i taget tills jag sätter steget. Det är inte alltid att det är första klassen, eller ens andra, som jag lär mig det där svåra steget som ser så orättvist enkelt ut när läraren utför det - men det kommer. Jag vågar numera ta plats, dansa och ha kul trots att jag inte är hundra procent säker på vad jag gör. Som Bella brukar säga så ser det faktiskt bättre ut att gå "all in" än att stå still och tydligt visa att man inte förstår, dessutom är det tusen gånger roligare och för varje gång ser det bara bättre och bättre ut. Senast igår hände det mig att jag satte ett steg som jag från början inte kunde få till alls och känslan jag fick då var underbar inifrån och ut. En annan stor skillnad från tidigare är att jag numera går hem med ett leende på läpparna, oavsett om det gått bra eller mindre bra på dansen. Så länge jag själv vet med mig att jag har gjort mitt bästa så är jag nöjd och vetskapen om att morgondagen väntar runt hörnet med nya utmaningar att ta sig an är därmed inte längre en skrämmande tanke.
Min positiva utveckling har jag, förutom mina pushande vänner, ingen mindre än Bella att tacka för. Denna gudomliga människa har sett mig, trott på mig och stöttat mig från dag ett och det har tagit mig dit jag är idag. Alla utmaningar, pushande ord och den kritik hon har givit mig har fått mig att växa, både inom dansen och som människa. All inspiration, kärlek och respekt hon visat, likaså. Det är dock inte för än på senare tid som jag vågat lyssna och ta åt mig av Bellas ord på riktigt, så det hade heller inte varit möjligt om det inte vore för att jag valde att istället se misslyckanden som en del i processen för att utvecklas. Jag är stolt över mina prestationer, jag är tacksam över allt Bella dagligen gör för mig & andra och jag är lycklig att jag genom Malmö Dansakademi inte bara funnit mitt andra hem, inrett med människor jag älskar, utan att jag också har hittat mig själv!
