sweetmoment.blo.gg

Ni som någon gång gått på dans eller till och med går på dans - har säkert fått göra "diagonalen" någong gång. Dvs. när hela klassen står på ena sidan av salen och så står man i led och tar sig en och en eller 2-4 stycken i taget sig över på andra sidan genom att utföra ett steg. Ett sätt att öva på olika steg till musik helt enkelt! 

   De två senaste torsdagarna har vi gjort just det här på dansen, vilket vi aldrig gjort på den här kursen förrut och jag tycker att det är så hemskt. Att gå över hela salen och ha allas ögon på sig - det är någonting jag har väldigt svårt för. 

   Jag är absolut inte den som brukar gömma mig utan jag står gärna längst fram så att jag ser mig själv tydligt i spegeln och därmed har större chans att se vad jag gör rätt och fel, vilket också gör så att dansläraren man har lättare ser en och kan kommentera om det är något man ska ändra på and so on.

 

    Anledningen till att diagonalen är så skrämmande för mig är någonting som sitter i sedan jag var mycket yngre och dansade på ett annat ställe. På den tiden var jag x kilo tyngre, hade ingen självsäkerhet alls och mådde dåligt över mig själv på alla vis.

   Vi hade ofta diagonalen på den tiden och det var då jag började ogilla det mer och mer. Det kändes som att allas blickar skar in i mig när jag gick igenom rummet och jag blev illamående bara av tanken på att jag kunde råka göra fel medans alla såg på. Jag stängde in mig i mig själv då jag bara ville gömma mig, jag ville verkligen inte göra bort mig. Jag tog mig över till andra sidan salen så fort jag bara kunde för att ha det överstökat och fokuserade inte ens på vad det var jag egentligen skulle göra. Det var verkligen tufft!

 

Jag är SÅ glad att Jessica börjat göra det här med oss nu eftersom det får mig att övervinna min rädsla. På Malmö dansakademi är jag trygg, här är alla så fina och jag själv, jag är likaså! Det känns bra att göra någonting som för mig känns otäckt eftersom jag märker hur kul jag har och hur jag utvecklas efteråt, vilket får hela grejen att kännas bättre för varje gång. Det jag känner här är att vår danslärare, i detta fallet Jessica, inte ser ner på en för att man inte kan ett visst steg utan hon ser bara till att envist göra det om och om igen med oss, tills det till slut sitter. Hon ser till att ge oss creds i form av en nickning eller en kommentar om vi gör något bra och hjälper oss sätta stegen vi först inte klarar av, iställer för att bara köra på och endast ta hänsyn till de "på högre nivå". Det är något jag inte upplevde på det tidigare stället (om det var för att jag var väldigt mycket yngre, det vet jag inte) och det känns otroligt skönt att ha den tryggheten nu. 

   Jag är glad att jag har växt så pass mycket i mig själv och att jag sakta men säkert har tagit mig igenom rädslan, istället för att fly den.